Måndagen den 5 augusti 2002 startade okristligt tidigt för mej och min familj. Klockan ringde obarmhärtigt 03.30. Jag minns att jag tänkte "Detta är inte klokt, det är ju fortfarande natt, och jag kliver upp frivilligt för att åka på släktkalas... Jag har ingen aning om vilka jag kommer att träffa... Släktkalas, kan det verkligen vara nåt...?".
Klockan 04.30 var vi på E4, på väg till en träff med delar av min familj jag mött senast i barndomen, och andra jag aldrig sett mer än på fotografier, eller inte alls.
Dagen bjöd på strålande sol och resan gick smidigt ner till Kalmar och Karlskrona skärgård.
Utan hjälp av karta hade det varit knepigt att ta sig de sista svängarna genom bostads- och fritidsområden utanför Karlskrona ner till Knösö brygga, men väl där blev vi medelst motorbåt transporterade de drygt hundra meterna över till Säljö där min fars kusin Olle Hammarberg mötte. Det blev ett varmt välkomnande och känslosamt möte mellan de som inte setts på länge. Vi promenerade alla upp till Säljö barnkoloni där en välkommen lunch väntade.
Olle hade beställt det bästa vädret vi hade kunnat tänka oss. Han tog oss med på en rundvandring och berättade om denna vackra ö med intressant historia och vidunderlig utsikt. Badviken besöktes och de modigaste tog sig ett dopp. Andra kikade på maneter eller samtalade och njöt av vädret.
Det fanns oändligt mycket att tala om, många frågor och många svar. För mig som tillhör de yngre generationerna och dessutom har växt upp i mellersta Sverige - långt från Kalmartrakten - gav samtalen ofantligt mycket. Intressanta historier och anekdoter berättades.
En härlig middag serverades i koloniens matsal. Samtalen fortsatte och ljudnivåen i rummet vittnade om att detta var definitivt ett uppdämt behov. Sånger sjöngs och historier omkring sångerna berättades. Anektoter berättades om släktingar borta sedan länge. Lite senare på kvällen, då videoapparaten startades fick många av dessa "liv". Det var en besynnerlig, mycket känslosam och väldigt speciell upplevelse av få se sin farmor (som gick bort medan jag var liten), fastrar och deras far, dvs min fars morfar (en stilig man med mycket varmt och samtidigt lite barsk utseende).
En efter en tog farväl för kvällen, som för de sista slutade mycket sent. Jag själv hade svårt att komma till ro och somna, kvällen hade givit mig så många intryck, många tankar snurrade innan jag så småningom somnade.
Följande morgon samlades vi kring frukost. Alla var överens om att detta hade varit ett intensivt, intressant och roligt dygn. För min egen del hade jag fått oerhört mycket att ta med mej hem och hade dessutom hittat både ytterligare en kusin och tre sysslingar som jag inte ens visste att jag hade. Fantastiskt!
Stort tack till Linda som bakom kulisserna fixade med lunch, middag och härlig paj som färdkost för hemresan.
...och till sist:
Tusen tack Olle, för ditt initiativ till denna träff. Det betydde mycket för alla vi som hade chansen att delta. Jag önskar att detta inte var första och sista gången, utan den första av fler, så att vi så småningom får chansen att träffas igen. Inte minst för er alla de Neergaard-ättlingar som av olika skäl inte hade chansen att delta denna gång.
Tack!
|
